Granseperation

Har förberett granen för ett farväl under ett par dagar genom att vägrat ge honom mer vatten.
Han är ståtlig och envis. Passera förbi, känner efter, börjar du bli torr nu? Inga barr idag heller?
Har svårt att göra mig av med något som fortfarande känns levande och delar med sig av ljuset även de gråaste dagarna. Snälla låt oss få det avklarat, även jag tycker att avsked är jobbiga.
Du ska få en bra plats brevid midsommarstången, hon är graciös och just nu singel.
Håller du ut, får du banne mig stanna till nästa jul.

Gran är ett måste i vårt hem under juletid, sen har jag inte alltid hållit mig till traditionerna.
Under många år vägrade jag ha en grön gran. Jag experimenterade och skapade de mest kreativa färgerna. Många sprayburkar har jag förbrukat och många golv bär märken efter mitt skapande. Skit i traditionerna, gå mot strömmen, släpp loss.

Men en dag stod mina äldsta flickor och tittade på min senaste skapelse.
Jag stolt och de med stora tårfyllda ögon. Så kom det - Snälla Mamma, kan inte vi ha en grön gran, en sån som alla andra har.
Men hallå! -Vill vi verkligen vara som alla andra? Är inte det här kul?
Båda mötte mig med att samtidigt vrida på huvudet för ett nej.

In åkte en grön gran. Även jag kan tänka om.

J äger en plastgran, men där går gränsen. Den må vara grön, svindyr och lättstädad, har ingen betydelse. Den bor sedan ett par år tillbaka i garaget vilket är en bra plats. Vi försökte en jul att hitta en plats åt honom på övervåningen. Stackars liten, inträngd i ett hörn, nästan osynlig för världen. Det var ju inte så att barnen satt runt omkring och beundrade honom i sin prakt.
Tyckte nästan lite synd om honom. Det kommande året tog vi upp frågan igen. Vara eller icke vara. Barnen såg helt frågande ut - Vilken gran? På övervåning? Nää, där har vi aldrig haft någon gran. Klart slut. Gran ska lukta gran, där är vi ense.