Relation till en fisk

Barndomsminnen som gör sig påminda.
Älskade att få vara med mormor i hennes stuga i Älvdalen.
Doften från fotogenlamporna, ljusa nätter med kortspel.
Hinken fylld med hjortron, kannan med ljummen komjölk.
Alla dessa fisketurer. Sommar som vinter.
Mormor var proffs på att rensa fisk.

Vår sista gemensamma resa upp dit var för ett par år sedan.
Kom fram runt lunchtid, intog en sill lunch med snaps i det fria.
Mormor och jag bestämde att vi skulle ge oss ut för att fiska abborre.
Mor och far stannade vid huset för att packa upp.

Stigen ner till sjön kantas av mossa, lingonris och höga tallar.
Vi satte oss i båten och mormor pekade ut positionen.
-Håll till vänster.
Jag rodde sakta ut båten från land samtidigt som mormor fick upp den ena abborren efter den andra. Ingen tvekan, en bra dag för fiskelycka.
Efter en liten stund hade vi nått vårt mål och även jag tog mitt spö.
Kastar i och redan efter några sekunder hade jag napp.
Kände ruset inom mig och arbetade försiktigt in linan.
Det visade sig att jag inte hade fått en abborre, utan en stor fet mört.
Mormor satt i fören, helt inne i sin egen fiskelycka.

Där satt jag, med en fisk i handen och vågande inte bryta nacken av den.
När jag var liten var det så enkelt att be om hjälp, men nu var jag vuxen och ville väl bevisa att jag kunde själv. Jag vet att det for hundra tankar genom mitt huvud och jag kände paniken i mörtens ögon.
-Gör det, gör det, ekade det inom mig.
Jag vände snabbt bort huvudet för att slippa se och bröt till. Knak. Det var över.
När jag vände tillbaka blicken, upptäckte jag att jag hade lyckats med det stora konststycket att bryta in kroken i mitt eget långfinger.
Där satt jag, med en död fisk i ena handen och en stor krok hängande från ett blödande finger.
Linan kändes som om den var instrasslad i hela mig.
-Jo, du mormor, sa jag lite försiktigt.
Hon vände sig mot mig och stirrade tyst.
Sen kom hennes enda kommentar.
-Dj-vla amatör.

Det såg nog ganska lustigt ut när vi rodde tillbaka in till land. Mormor satt sammanbiten och jag försökte att parera årorna så gott jag kunde med linan och draget hängande.
Sen blev det snabb promenad upp till huset.
Mor tvättade rent med lunchsnapsen, far fick fram en stor avbitartång och sen fick jag avrunda det hela med att sätta handen i såpabad.

Mormor var alltid rak och kunde blixtra till, men hon var aldrig långsint.
När vi senare samma kväll satt vid elden och njöt av middagen, kunde vi skratta åt det som hade hänt tidigare under dagen, samtidigt som vi planerade nästa dags fisketur.

Jag fick inget mer napp den resan, men det gjorde absolut ingenting.
Fiske är fortfarande en stor passion och mormor finns med mig i mina stilla stunder vid vattnet.
Sen har jag lärt mig mina begränsningar. Antingen får jag fiska utan krok eller så får jag se till att njuta av stillheten med någon som är duktigare på att bryta nackar.

Kärlek föder kärlek

Har haft besök av bästa väninnan under helgen.

Älskar dessa dagar.

De är då vi löser alla världsliga problem utan större bekymmer.

Denna helg gick det ännu lättare, kan bero på att hon strålade lite extra mycket.

Hon är nykär!

Så där ljuvligt kär, när det inte finns något tecken på rädsla, utan bara en kravlös kärlek.

Vi satt i bilen och sjöng,

-Är det så här när man är kär när man är liten, hur blir det då när man är kär när man är stor...

Vi kunde båda konstatera att det är samma pirrande känsla och att doften av geléhallon gör sig påmind. För kärlek doftar geléhallon.

Att vi satt i en bil och körde sju mil för att lägga ett brev i en brevlåda, störde inte alls.

Vi talar ofta om att våld föder våld.

Jag tycker att vi borde tala mer om att kärlek föder kärlek.

Det tas ofta för givet, inget man behöver prata om.

Det är lite genant rent av, varför då?

Min väninna berättade om förra helgen.

Hon och kärleken hade begett sig över till Danmark för en romantisk dag.

På tåget hem hade de svårt att sluta pussas.

I all hast missade de utropet för nästa station och blev osäkra på om de var framme.

Vänligt frågade de konduktören vart de var och till svar fick de en utskällning.

Inte bara från den kvinnliga konduktören utan även från en äldre passagerare.

-Om ni slutar upp med att pussas och kramas = "hångla", skulle ni ha höra vad vi säger.

En lång harang om hur ouppfostrade detta vuxna kärlekspar betett sig följde sedan.

Genant, javisst! Men för vem?

De kom iallafall av tåget på rätt station och fortsatte att pussas hela vägen hem.

Jag manifesterar för mer pussande i världen.

Vi pratar väldigt mycket med varandra när vi ses, men det ligger även en stor tjusning i att vi även kan sitta i en soffa och försvinna in i en varsin bok.
Sen pratar vi ännu mer, om böckerna. Denna helg har vi pratat om "Prins Annorlunda"

En bok som berört oss båda, även om vi har olika referensramar.

Ibland tar vi "tankepauser". Då är vi bara tysta.

Under våra långpromenader på förmiddagarna blev det en hel del tystnad.

Men det är för att vi låter våra hjärnor vila lite i nuet.

Det är bra.

Träning är en gemensam nämnare och vi pratar gärna om det.

V. tycker att dagens hopprep är av mycket sämre kvalitet

-Förr när vi hade plastrep, fick man en ett helt annat sving i bågen.

Jag frågande henne om hon inte trodde att det berodde på att man var lite smidigare som liten.

Vi log tysta mot varandra och kunde nog konstatera att det låg lite sanning i det.

Hopprepet ledde oss tillbaka i tankarna. Alla dessa lekar som vi sysselsatt vår tid med.

Gummibandet, rockringar och långrep, hur grymt duktiga vi hade varit på detta.

Alla dessa skolraster.

V. berättade att hennes snart 12 åriga son härom dagen hade berättat att de lekte "Zombies" på rasterna. Vi försökte föreställa oss hur han menat och hur det såg ut en vanlig tisdagsrast på skolan. Vi såg nog ut som två sämre D-skådisar när vi försökte leka leken själva.

Skrattande kunde vi åter konstatera att barn är nog lite smidigare.

Även de bästa dagarna måste gå mot ett slut.

Den där känslan att försöka fördröja allt så långt det är möjligt.

Kan vi dricka kaffet lite långsammare?

Jag kramade om min gelédoftande väninna och bad henne att köra försiktigt!

-Glöm inte att du har värdefull last i bilen!

Vi ses snart igen.

Kärlek föder kärlek...

Underbara dag

Vissa dagar känns bättre än andra, igår var en sådan dag.

Klev upp riktigt tidigt med duntäcket under armen.

Kröp ner i soffan och tände läslampan.

I dagarna har jag äntligen fått hem boken som jag väntat på.

Börjar med att granska dess omslag.

Bokens titel är "Prins Annorlunda" och på framsidan tittar en ung pojke med namnet Ludvig på mig. Jag undrar vad han funderar på?

Denna bok är skriven av Sören Olsson och Yvonne Bryngård-Olsson och handlar om deras resa tillsammans med sin son Ludvig.
Den 2 februari 1991 föddes Ludvig, ett efterlängtat litet underverk.
De hade fantiserat och förberett sig på hur deras nya liv som föräldrar skulle bli, men redan efter ett par veckor fick de ett besked som gjorde att inget skulle bli som de hade föreställt sig. Ludvig hade fötts med Downs syndrom och de stod nu inför en ny främmande resa.
"Prins Annorlunda" är en varm berättelse om en pojkes uppväxt. Den skildrar på ett naket och ärligt sätt alla de känslor som uppstår inför det okända.
Den förmedlar föräldrarnas kravlösa kärlek till sin lilla prins. Den beskriver även deras sorg och oro som de ställs inför.
Alla dess hoppfulla dagar som blandas med en känsla av maktlöshet.
Ludvig är en hjälte, en hjälte som kom till världen med en kromosom förmycket.

Jag får följa familjens resa. Vardagliga händelser som lockar till skratt, faktum som ställer allt på sin spets, besked som griper tag i livet och berör. Både Sören och Yvonne delar med sig av sina tankar och känslor på ett öppet sätt. Det finns inget utrymme för några omskrivningar av deras historia. Det känns både äkta och riktigt.

Boken gav mig både skratt, värme och tårar. En bok som berör.
Den får oss att reflektera och fundera på vår egen inställning till livet.
Är vi rustade för det oväntade?

"Prins Annorlunda" är en bok som jag vill rekommendera till alla.
Familjens resa pågår just nu och Prinsen fyller snart 18 år.
Ta del av den och berika dig.

Tack Sören, Yvonne och Ludvig!

Alla dessa dagar

Reflekterat över att människor i min omgivning ibland
lite suckande, en smula uppgivet kan titta på mig och säga
-Gud vad positiv du är hela tiden. Att du bara orkar.
Är det då jag ska svara -Förlåt, jag ber om ursäkt.
Det var inte alls min mening med att gå runt och vara glad.
Klumpigt av mig att inte visa lite mer hänsyn till att världen är inne i en lågkonjunktur...

Mitt liv är kanske inte optimalt just nu, men varje ny morgon är fortfarande unik.
Självklart har även jag bekymmer som påverkar mig och mina kära.
Vardagliga händelser som återspeglas i mitt humör och ibland väcker en rädsla inom mig.

I min omgivning finns det människor som jag stöter på med en inställning om att livet är en lång uppförsbacke.
-Typiskt, det händer alltid mig. Jag har alltid otur. Livet är en lång transportsträcka. Punkt.
Jag brukar ibland försöka att möta dessa kommentarer med att fråga om de reflekterat över sina val. Lever de ett självständigt liv?
Vet att dessa frågor både kan upplevas som svåra och ibland lite provocerande.

Min mor lärde mig redan som liten två viktiga saker;
1. Gör vad du vill i livet, så länge dina handlingar överensstämmer med ditt samvete och hjärta.
2. Stå för allt du säger och gör. Skäms aldrig för att du gör det rätta -bestäm vad det är för dig och håll fast vid det. Börja aldrig att jämföra ditt egetvärde med andra människor.

För mig har detta varit viktiga grundbultar i min utveckling som människa.
Händelser som andra upplevt som misslyckande eller misstag har jag försökt att vända till lärorika erfarenheter. Det är genom dessa händelser i livet som vi kan utvecklas.
Svåra möten och händelser i livet, som får oss att kunna reflektera och ibland omvärdera.

Jag har fyra underbara döttrar, varav en av dem inte har mått speciellt bra under många år.
När jag orkar bruka jag försöka omvandla kaoset till att känna en form av tacksamhet.
-Jag är glad för att ha haft förmånen att få uppleva en "strulig" tonåring.
Det är inget jag vill rekommendera i upplevelse till mina vänner, men jag vet även att alla dessa år har berikat mig som mor.
Tillgång till en erfarenhet som de flesta kanske bara kan läsa sig till.
Självklart är det svårt att se konstruktivt i smärtans ögonblick, men jag tror att det är viktigt att försöka distansera sig och inte välja att stanna kvar i sorgen.

Varje människa i livet är ett underverk.
Alla är vi hjältar på ett eller annat sätt. Vi behöver bara ta oss lite mer tid för reflektion.
Begå alla misstag du behöver för att få visdom.
Lär dig mer, skratta mer och gör det du verkligen vill göra.

Konjunkturen kommer att fortsätta sin resa,
de meningslösa krigen att finnas där.
Någon kommer att äga mer eller mindre.
Solen kommer att skuggas av mörka moln.

Men kom ihåg -Positiva vanor ger resultat!

Om du kände mig...

"Om du kände mig..."

Dessa ord har suttit länge på mitt kylskåp.

Fångade upp raden från ett program på TV för länge sedan, bestämde att -Om jag någon gång skulle skriva en bok, skulle detta få bli den givna titeln.

Programmet skildrade hur man försökte att medla mellan olika ungdomsgäng i en amerikansk skola. Att försöka bryta ner barriären mellan olika kulturer.

All denna hårdhet, kyla och arrogans som dessa ungdomar lärt sig att skydda sig med för att överleva otaliga situationer.

Man sammanförde ungdomarna i en stor sal under en dag. Idén byggde på att de skulle möta varandra med orden "Om du kände mig..."

De flesta såg i början väldigt vilsna ut och vägrade plocka av sig sin attityd som de länge varit ett med.
Självklart, detta var någon som de hade identifierat sig med under en lång period, kanske under hela deras livstid.
De skulle nu konfronteras med ungdomar som de kanske känt förakt till och få tillgång till ny information.
Vad är det då som sker när vi plötsligt får en möjlighet att ta del av denna persons egna ord om sin historia?
Hur långt är vi villiga att gå för att försvara vår egen rädsla?

Programmet visade hur lätt det är att stanna kvar i våra beteende-och vanemönster om hur saker och människor i livet ÄR.
Istället för att se sig själv skyller man ofta på andra, en form av projektion.
Tankar är skapande.
Vi tror ofta att det är den yttre "världen" som avgör vad vi "ser".
I själva verket är det så att det är våra egna tankar om "världen" som avgör vad vi "ser".
När vi fördömmer en annan människa,
ser vi inte hela den människan.

Den här dagen resulterade i många nya möten mellan ungdomarna. Det fick tillgång till hela personen och en möjlighet att själva kunna skapa nya historier.

Den här skolan i USA med dess problematik är inte unik i sig.
Vi möter den i skolan, arbetsplatser och vardagen.
Att döma en person utifrån vad vi väljer att "se".
Frågan är om den ökar på "sanningen" om den personen? Eller förstärker den "lögnen"?
Vi har alla rätt att reagera på ett beteende, men vi kanske skulle behöva bli bättre på att även kunna se personen bakom. Att kunna skilja på handling och person.

Om du fick tillgång till hela den människan skulle du då vara lika dömande?

Apropå att göra det man älskar

Har ett stark minne av en tidig vårdag 2006.
Jag befann mig i mitt restaurangkök.
Höll på med förberedelserna inför den stundande säsongen och just denna dag var det storbak på agendan. Njöt av stunden, hade tänt ett levande ljus på bänken och ur högtalarna strömmande Heather Nova. Barnen sprang ut och in mellan svängdörrarna. De hade lämnat pastellkritor och papper i köket och kom förbi för att lägga till en detalj då och då.
Jag minns att vårsolen strålande starkt och det hördes att våren var på intågande.
Det är mycket kärlek i mitt bak, inbillar mig att det smakar godare för den blivande gästen.
Jag brukar skämta om att det sitter i fingrarna, i en liknelse att måla ett tavla.

Jag hade besök av en man som skulle putsa alla restaurangens fönster denna dag. Vilket var väldigt många. Timmarna förflöt och jag kunde höra honom visslande på olika främmande melodier. När han var klar kom han in till mig och ville tacka för sig.
Frågade om han ville stanna och ta en fika med nybakat bröd. Självklart! Svaret kom snabbt.

Han började ställa frågor där vi satt på varsin pall i köket och njöt av stunden.
Vem var jag? Hur kom det sig att jag stod där i köket?
Jag berättade min historia och han log brett. Även han hade arbetat inom restaurang under många år. Hans historia var spännande, men inte enkel. Resor, prestigefyllda titlar, materialistisk välfärd och passionen till mat.
-Hur kommer det sig att du nu valt att putsa fönster frågade jag lite försiktigt.
Hela han sken upp. - Därför att jag ÄLSKAR att göra detta. Vet du varför?
Jo, för när jag putsar fönster, upplever jag en omedelbar förändring och det gör mig lycklig.
Det räcker.

Vårt samtal fyllde hela mig med värme. När vi som själar följer vårt hjärta och utför saker för att vi älskar att göra det, då blir det enkelt. Det fanns en orsak till varför jag valde att kliva upp klockan fem varje morgon för att ge gästerna nybakade bullar eller plocka nya ängsblommor
för att smycka borden. Orsaken var inte att jag måste, utan för att jag älskade varje moment.

Vardagen är inte alltid enkel och tillfredsställande, men om man försöker att hitta något vackert i momenten så blir det lite lättare inbillar jag mig. Vem älskar att skala potatis eller sortera udda strumpor? Tänk kreativt och försök att se det ur ett nytt perspektiv, om det ändå måste göras, varför inte göra det med glädje?

Gör det du älskar

"Om en man är kallad

till att vara gatsopare,

så ska han sopa gatorna

som Michelangelo målande,

som Beethoven komponerade musik,

som Shakespear skrev poesi.

Han ska sopa gatorna så att himmelens och jordens härskare

stannar upp och säger "Här levde en stor

gatsopare, som gjorde sitt jobb väl"

(Marin Luther King Jr)

Granseperation

Har förberett granen för ett farväl under ett par dagar genom att vägrat ge honom mer vatten.
Han är ståtlig och envis. Passera förbi, känner efter, börjar du bli torr nu? Inga barr idag heller?
Har svårt att göra mig av med något som fortfarande känns levande och delar med sig av ljuset även de gråaste dagarna. Snälla låt oss få det avklarat, även jag tycker att avsked är jobbiga.
Du ska få en bra plats brevid midsommarstången, hon är graciös och just nu singel.
Håller du ut, får du banne mig stanna till nästa jul.

Gran är ett måste i vårt hem under juletid, sen har jag inte alltid hållit mig till traditionerna.
Under många år vägrade jag ha en grön gran. Jag experimenterade och skapade de mest kreativa färgerna. Många sprayburkar har jag förbrukat och många golv bär märken efter mitt skapande. Skit i traditionerna, gå mot strömmen, släpp loss.

Men en dag stod mina äldsta flickor och tittade på min senaste skapelse.
Jag stolt och de med stora tårfyllda ögon. Så kom det - Snälla Mamma, kan inte vi ha en grön gran, en sån som alla andra har.
Men hallå! -Vill vi verkligen vara som alla andra? Är inte det här kul?
Båda mötte mig med att samtidigt vrida på huvudet för ett nej.

In åkte en grön gran. Även jag kan tänka om.

J äger en plastgran, men där går gränsen. Den må vara grön, svindyr och lättstädad, har ingen betydelse. Den bor sedan ett par år tillbaka i garaget vilket är en bra plats. Vi försökte en jul att hitta en plats åt honom på övervåningen. Stackars liten, inträngd i ett hörn, nästan osynlig för världen. Det var ju inte så att barnen satt runt omkring och beundrade honom i sin prakt.
Tyckte nästan lite synd om honom. Det kommande året tog vi upp frågan igen. Vara eller icke vara. Barnen såg helt frågande ut - Vilken gran? På övervåning? Nää, där har vi aldrig haft någon gran. Klart slut. Gran ska lukta gran, där är vi ense.

Att binda en elefant

"Mod är att göra det du inte vågar. Där det inte finns rädsla finns heller inget mod"


Har du någon gång sett en cirkuselefant bunden i ett tunt rep vid en liten träpinne?
Har du i så fall funderat över hur det kommer sig att elefanten,
som kan lyfta flera hundra kilo bara med sin snabel, finner sig i att vara bunden istället för att slita sig loss?

Förklaringen är enkel. När elefanten är liten hålls den bunden med järnkedjor vid ett järnrör.
Hur mycket den än försöker kan inte elefantungen slita sig loss, och ju hårdare den drar,
desto ondare gör det.
Tillslut ger elefantungen upp - den har lärt sig att den inte kan slita sig loss.
Därför försöker inte heller den vuxne elefanten slita sig.
Då är det inte längre kedjan som håller elefanten bunden, utan en inre röst som säger
"Jag kan inte, det är omöjligt"

Är DU en av dem som drabbats av samma öde som cirkuselefanten?
Som fått höra "Du klarar det inte" och "Det där är inget för dig" så många gånger att du nu känner dig bunden av dessa begränsningar?

I så fall är det dags att bryta sig loss nu.
Utmana dig själv, så ska du få se att "Du kan inte"- kedjorna splittras och du blir fri.

Rahiini och jag har en bok ihop

För ett antal år sedan klev jag av en händelse i land på en liten ö i Indonesien. Planen var att upptäcka miljön under ett par dagar, för att sedan fortsätta min resa. Jag blev fast. Förälskad med en enorm kraft. Dofterna, ljuden, alla dessa stjärnklara nätter, de stilla soluppgångarna vid piren, men framför allt påverkades jag av den närhet och nyfikenhet som mina nya vänner gav mig. Rahiiniär en av dem. Hon var runt åtta år när hon en dag dök upp brevid mig på stranden. Hon log varmt mot mig och slog sig ner. Där satt vi en stund i tystnad brevid varandra, silade stilla den kritvita sanden mellan våra tår. Hon gjorde en snabb gest mot mig och sa något på sitt främmande språk. Jag förstod att hon ville att jag skulle vänta. Efter ett par minuter var hon tillbaka hos mig på filten. I handen hade hon en påse nötter och en glasflaska med två sugrör.
Vi njöt av vågorna som rullade in medan vi sakta smakade på hennes svalkande isté. Plötsligt får hon syn på min pocketbok. Hon lyfter upp den och läser högt för mig -Alkemisten av Paulo Coelho. Jag log och nickade mot henne. Hon öppnade boken sakta och började läsa för mig.
Ett barns röst, men med en sådan styrka. Ett språk som var så främmande för henne, men orden formades lätt i hennes mun. Där låg vi brevid varandra i skuggan, hon högläsande ur min bok och jag full av beundran. Var det detta författaren menade när han skrev om "världspråket"?
Rahiini och jag blev goda vänner. Vi har tillbringat mycket tid med att läsa, leka och gräva sandslott. Jag har lärt känna hela hennes familj och hon har träffat min. Vi kommunicerar med blickar, skratt och knaggliga ord. Varje år när jag återvänder möter hon mig springande och ropar mitt namn så högt som bara hon kan. Boken, den fick hon behålla och vi läser fortfarande högt ur den.

Hur man lär sig att basta utan korv och öl

Vi rensar kylskåp hemma just nu, eller rättare sagt har vi gjort det i snart tre veckor.
2009 ska bli vårt "hälsoår". Vi vet bara inte riktigt hur det ska gå till.

Av någon konstig anledning fylls hemmet konstant på med mindre nyttiga saker. Vi är världsmästare på att hitta anledningar till att fira någon eller något.
En bra måndag, en lyckad bastu, grill väder i januari ,veden har nästan räckt, detta är bara några av de argument som vi har använt den senaste veckan. Listan kan göras oändligt lång.

Kanske ett uppslag till en ny bok i dessa bistra tider? "365 olika anledningar till att leva onyttigt"

J och jag diskuterar ibland över vem av oss som har bäst karaktär. Jag ursäktar mig ofta med mitt kulturella arv, att jag är uppväxt i en familj, där passion till mat och dryck alltid varit fokus.

Skön känsla att kunna skylla på föräldrarna när jeansen känns tre nummer för små och det är 25 år sedan man flyttade hemifrån?

Man blir nog aldrig för gammal som barn, tänkte på det senast idag.

Vi hade en kul kortkväll och lite skåptömning hemma hos mina föräldrar igår. Timman blev sen och alfahanarna var lagom muntra när mor och jag åter kunde konstatera av vi är oslagbara.

Det ligger i generna, "gammelkärringen" var en hejare på kort och en urusel förlorare under hennes livstid. Tack kära mormor.

Det är en känsla av igenkännande trygghet som uppstår i dag söndag, när mor ropar från nedervåning i mitt föräldrarhem - Monica, frukosten är klar, kom ner NU .

Doften av nybryggt kaffe, P1 som dånar från köksradion, nykokta ägg och en finskuren blodapelsin. Tittar till på den gamla köksklockan, 10.30

Det är skönt att vara barn.

Dags att gå tillbaka till kylskåpet och skapa menyn för kvällen. Ikväll ska vi fira att alla barnen kommer hem imorgon. Det är värt både för- och varmrätt. Och vem vet, kanske trollar vi även fram en dessert. "Hälsoåret" kan vänta ännu en dag kan vi konstatera.

Kloka ord

"Kan man inte uttrycka det man menar, tvingas man mena det man kan uttrycka"
Steffo T. har skrivit detta i en av sina böcker. Så sant, så sant

Hemlig klubb

Jag och mina tvillingtjejer har en hemlig klubb, MOA (=Mot Onda Andar)
Den uppkom runt 2001 av att vi förstod att vi hade en liten skyddängel med namnet Moa, som hjälpte till att få svåra saker att bli enklare. För att hedra henne, skapade vi denna lilla klubb.
Vi hade ingen lust att ha klubblokalen hemma, så vi bestämde att vi skulle ha mötena på olika mysiga kaféer i staden. Torsdagar blev en bra dag.
På våra möten har vi alltid tre fasta punkter ;

1. Vad har varit bäst med veckan?
2. Vad har varit mindre bra med veckan?
3. Vad vill vi göra nästa gång vi kommer hem till "mammaveckan" ?

I mitt lilla anteckningsblock för vi in noteringar för var punkt. Det underbara med detta är att det kommer fram små händelser i vardagen som vi ibland missar. Att vi har olika sätt att mäta vad som är stort och smått för oss själva. Ibland kan det bli riktigt känsloladdat, men det övervägs alltid av riktigt härliga skratt. Tänk vad mycket knäppa saker som händer i en vardag.

Ibland har vi haft gästmedlemmar med oss, bara tillfälliga. En del personer hamnar på "svarta listan" och kommer aldrig i sin livstid få delta. Vi har aldrig sagt det åt dem, men listan finns där, om det nu skulle hända att de vill närvara.

Smart att välja kaféer. Vi får alla välja fritt från menyn av sötsaker. Dessa graderas sedan utifrån en given skala från 1 -10. Måste nog erkänna att de flesta håller ett ganska högt betyg. Om det skulle hända att någon av oss blir sjuk, vilket har hänt, planerar vi om. Mötet blir då i hemmet, men vi får inte fuska med halvtorra bullar från stadens livsmedelsbutiker, utan någon av oss får då i uppdrag av inhandla sötsaker från ett kafé.

Den sista punkten av vårt möte, den som handlar om att få önska vad man vill göra när man kommer hem till "mammaveckan" är jättekul. Här är det fritt att önska. Allt är tillåtet, sen kanske det inte är genomförbart i livet, just nu...Kreativiteten flödar.
G har haft en stående önskan under alla dessa år. -Att få gå på bal.
Och jag lovar dig min ängel, att en vacker dag ska din önskan bli sann.

Viva la Våren

Idag kändes den - Vårsolen.
8 grader varmt och jag kunde nästan ana några små fräknar efter långpromenaden.
J försökte utmana mig genom att be mig klättra upp i träd.

Stod en stund och funderade, hur svårt det kan vara?
-Du törs inte, sa han med ett brett leende.
-Klart jag törs svarade jag. Men jag har inte mina klättrarskor på mig.

Inte för att jag äger några, men det lät som ett bra svar.
Vi gick vidare i vårsolen och vårt nästa stopp blev framför en stor sandhög.

-Klättra upp och ställ dig på toppen, högen är nog frusen, sa J, åter med ett brett leende.
Varför då, frågade jag? Innan jag hade fått något svar, hade jag tagit sats och kravlat mig upp på högen av sand. Den var allt ifrån frusen.
Sträckte armarna mot skyn och förstår känslan som de stora klättrarna känner när de når toppen. Vi är ett med universum.
Gjorde J uppmärksam på att jag nu skulle ta mig ner. -Ta en kort i själva uthoppet, föreslog jag. Tog ny sats, hoppade och landade med baken i en halvtinad del av högen.
Kravlade mig upp på alla fyra, lite stel, men inget trasigt.
Hoppade och borstade av mig det mesta av den kalla sanden och frågade ivrigt J om han fick en bra bild?
Ja, bilden blev bra, men jag missade själva uthoppet.
En gång till ? frågade han med flin.
Vi gick vidare. Tysta, sida vid sida, i det vackra vårvädret.

Åter gryning...

Jag har alltid känt att det ögonblick då man vaknar på morgonen,

är det underbaraste av dygnets tjugofyra timmar.

Det spelar ingen roll hur nedstämd & modlös man känner sig -

man är ändå säker på att absolut vad som helst kan hända.

De faktum att det praktiskt taget aldrig händer något, bekymrar inte ett dugg.

Möjligheten finns alltid där!

Jag har uppfostrat mina fyra döttrar med att försöka vakna varje morgon och tänka;

JAG KAN FLYGA HELIKOPTER

Tanken är mer en symbol för att allt är möjligt, det handlar bara om att

vi just nu ännu inte har hunnit prova på det i livet.

Det är en underbar kraft att gå runt att veta att man KAN.