Relation till en fisk

Barndomsminnen som gör sig påminda.
Älskade att få vara med mormor i hennes stuga i Älvdalen.
Doften från fotogenlamporna, ljusa nätter med kortspel.
Hinken fylld med hjortron, kannan med ljummen komjölk.
Alla dessa fisketurer. Sommar som vinter.
Mormor var proffs på att rensa fisk.

Vår sista gemensamma resa upp dit var för ett par år sedan.
Kom fram runt lunchtid, intog en sill lunch med snaps i det fria.
Mormor och jag bestämde att vi skulle ge oss ut för att fiska abborre.
Mor och far stannade vid huset för att packa upp.

Stigen ner till sjön kantas av mossa, lingonris och höga tallar.
Vi satte oss i båten och mormor pekade ut positionen.
-Håll till vänster.
Jag rodde sakta ut båten från land samtidigt som mormor fick upp den ena abborren efter den andra. Ingen tvekan, en bra dag för fiskelycka.
Efter en liten stund hade vi nått vårt mål och även jag tog mitt spö.
Kastar i och redan efter några sekunder hade jag napp.
Kände ruset inom mig och arbetade försiktigt in linan.
Det visade sig att jag inte hade fått en abborre, utan en stor fet mört.
Mormor satt i fören, helt inne i sin egen fiskelycka.

Där satt jag, med en fisk i handen och vågande inte bryta nacken av den.
När jag var liten var det så enkelt att be om hjälp, men nu var jag vuxen och ville väl bevisa att jag kunde själv. Jag vet att det for hundra tankar genom mitt huvud och jag kände paniken i mörtens ögon.
-Gör det, gör det, ekade det inom mig.
Jag vände snabbt bort huvudet för att slippa se och bröt till. Knak. Det var över.
När jag vände tillbaka blicken, upptäckte jag att jag hade lyckats med det stora konststycket att bryta in kroken i mitt eget långfinger.
Där satt jag, med en död fisk i ena handen och en stor krok hängande från ett blödande finger.
Linan kändes som om den var instrasslad i hela mig.
-Jo, du mormor, sa jag lite försiktigt.
Hon vände sig mot mig och stirrade tyst.
Sen kom hennes enda kommentar.
-Dj-vla amatör.

Det såg nog ganska lustigt ut när vi rodde tillbaka in till land. Mormor satt sammanbiten och jag försökte att parera årorna så gott jag kunde med linan och draget hängande.
Sen blev det snabb promenad upp till huset.
Mor tvättade rent med lunchsnapsen, far fick fram en stor avbitartång och sen fick jag avrunda det hela med att sätta handen i såpabad.

Mormor var alltid rak och kunde blixtra till, men hon var aldrig långsint.
När vi senare samma kväll satt vid elden och njöt av middagen, kunde vi skratta åt det som hade hänt tidigare under dagen, samtidigt som vi planerade nästa dags fisketur.

Jag fick inget mer napp den resan, men det gjorde absolut ingenting.
Fiske är fortfarande en stor passion och mormor finns med mig i mina stilla stunder vid vattnet.
Sen har jag lärt mig mina begränsningar. Antingen får jag fiska utan krok eller så får jag se till att njuta av stillheten med någon som är duktigare på att bryta nackar.