Glada samtal

Godmorgon härliga söndag.
Hälsar gryningen välkommen tillsammans med nybryggt kaffe.
Tankar far igenom mig, passerar eller bara blir hängande i luften som små lätta moln.

Känner mig extra glad idag för igår vann jag en tävling i skidbacken.
Idag ska jag få hämta upp priset.

-Var det på skidor eller bräda frågade en av mina kära vänner.
Skulle kunna ha varit, men senast jag kastade mig ut i backen är säkert 15 år sedan.
Nej. Jag vann en "gissa antal varor i kundkorg" tävling.
Coop var på plats och bjöd på varm choklad & gelé hjärtan denna strålande vinterdag.

Tvillingarna går på snowboard skola denna helg. Jag är åskådare.
Dagen bjöd på en klarblå himmel, ett par minusgrader och ett gnistrande vinterlandskap.
Vandrade runt bland tålmodiga föräldrar, unga coola grabbar och sanna friluftsmänniskor.
Fann en plats i snön och vände ansiktet upp mot solen.
Undrar om fräknarna finns kvar?

Innan vi for hemåt njöt vi av Coops generositet.
Ibland smakar varm choklad bättre, detta var ett sådant tillfälle.
De hade en tävling som gick ut på att gissa antal varor i en medhavd kundvagn.
Slog ett snabbt överslag, gick lite på fingertopps känslan.
Hur brukar min kundvagn se ut på måndagar?
Skrev ner siffran på en lapp och lämnade mitt mobilnummer.

När jag sedan får ett samtal igår eftermiddag blev jag överlycklig.
- Hej Monica, du har vunnit, sa en glad röst.
- Skämtar du, svarade jag skrattande.
- Nej. Du har vunnit. När kan du hämta priset?
Vi bestämde att jag skulle hämta upp det i deras butik idag.

Jag vet inte vad jag har vunnit eller hur nära jag var rätt antal varor.
Men det känns mindre viktigt.
Det blir mer spännande på detta sätt.
Barnen hoppas på godis, jag skulle behöva sköljmedel och kaffe.

Vem vet? Spännande blir det.

Nya nyanser

Nyanser av grått.

Vi pratade om det under eftermiddagskaffet.

Mindes tillbaka en resa till Grekland för en himla massa år sedan.

En vecka som skulle fyllas med mat och goda drycker.

Jag hade även ett eget litet privat mission

Att inhandla den "äkta grekiska blå färgen"

Mina gamla utemöbler skulle målas om i denna nyans för att påminna mig om resan.

Mot slutet av veckan tog jag cykeln till den lilla lokala färghandeln.

Förväntansfull klev jag in i butiken som var tom på kunder.

Längst inne i ett hörn hittade jag den äldre affärsinnehavaren.

Han satt där på en liten pinnstol, försjunken i en tidning.

Jag avbröt hans tystnade med ett litet glatt

-God morning, I am from Sweden.

Han tittade upp på mig och såg mest frågande ut.

Jag presenterade mig och förklarade att jag var på jakt efter den

"äkta blå grekiska färgen"

Jag berättade om mina gamla utemöbler hemma,

hur jag ville förgylla dessa med denna underbara blå nyans.

Ärligt talat tror jag inte att han förstod ett enda ord av min engelska.

Jag målade upp bilderna framför oss. Pekade på alla färgkartor.

Valde bort, valde till.

Hur många liter? Två stora burkar skulle nog räcka.

Blev det färg över, skulle kanske bästa vännen få låna lite.

Jag var fylld av ett starkt rus när jag mycket senare klev ut ur butiken.

Hängde mina påsar med färgburkar på styret och cyklade tillbaka till mitt hotell.

Där befann jag mig i den grekiska övärlden med två burkar "äkta grekisk blå färg"

Det var som om jag hade hittat en gammal gömd skatt och nu skulle jag dela med mig av den hemma på min gata.

Jag vet inte om jag alltid gått i tron på att just den färgen innehåller något hemligt pigment?

Eller om hemligheten hade med vindarna från havet att göra.

Som alla dessa hemliga recept, magiska sådana. Sådana som aldrig avslöjas.

Väl hemma i min trädgård omvandlade jag min dröm till handling.

Jag målade och målade. Färgen var blå, men en konstig nyans.

Den kändes främmande men samtidigt igenkännande.

Var den från Coops logotype?

Jag vet att jag verkligen försökte verka övertygande mot min omgivning.

-Dessa stolar bär den "äkta blå grekiska färgen"

Ingen sa emot mig, men ingen berömde heller dess nyans.

Stolarna förblev blåa och användes till varma grillkvällar.

Och vissa nätter, när månen lyste som klaras

kunde de skimra till i nattljuset.

Då stod jag i mörkret och kunde känna dess nyansen.

Coop eller Grekland -Det kändes inte så viktigt!

Änglar och konsekvenser

Hörde ett spännande uttryck idag - 2009 kommer att bli konsekvensernas år.
Konsekvenser för vadå?
För alla våra medvetna eller omedvetna val?

Ibland kan jag förundras över hur människor i min omgivning verkar bli förvånade över att en handling logiskt sätt leder till en konsekvens.
Det är som om man glömmer bort att handling ger någon form av resultat.
Självklart är detta fenomen oftast vanligt i samband med ett mindre lyckat val.

Tar man det ur ett globalt perspektiv.
Vem tar ansvar för att den förstärkta växthus effekten får allvarliga globala konsekvenser för både människa och natur?
Tar man det ur ett lokalt perspektiv.
Vem tar ansvar för att debuten av droger kryper ner i lägre skolåldern?
Tar man det ur ett personligt perspektiv.
Vem tar ansvar för att jag varje morgon har en möjlighet att möta mig själv med ett leende?

Vi har alla ett val att välja att ta ansvar.
Globalt, lokalt eller privat.
Men förstår vi att alla våra val innebär en konsekvens?

Jag tror nog att många med mig kom i kontakt med orden i leken redan som barn.
Var vi klokare då?
"Sanning eller konsekvens"
Den som var riktigt tråkig valde alltid sanning,
den som vågade utmana ödet valde konsekvens.
Valet ledde till en handling som vidare ledde till?
Eftersom jag älskar att pussas,
var det konsekvens som avgjorde mina val.

Ett globalt val jag vill uppmuntra till är: Earth Hour
Den 28 mars 2009 klockan 20.30-21.30 släcker miljontals människor ljuset i en manifestation för klimatet. Tillsammans kan vi göra mycket.
Ett lokalt val jag vill uppmuntra till är:
Stöd alla andra vuxna genom att finnas till för våra gemensamma barn.
Ett privat val jag vill uppmuntra till är:
Krama dig själv extra hårt i morgon bitti och säg till dig själv
-F--n vad du är härlig!

Alla är vi änglar i en del av konsekvenserna.

Relation till en fisk

Barndomsminnen som gör sig påminda.
Älskade att få vara med mormor i hennes stuga i Älvdalen.
Doften från fotogenlamporna, ljusa nätter med kortspel.
Hinken fylld med hjortron, kannan med ljummen komjölk.
Alla dessa fisketurer. Sommar som vinter.
Mormor var proffs på att rensa fisk.

Vår sista gemensamma resa upp dit var för ett par år sedan.
Kom fram runt lunchtid, intog en sill lunch med snaps i det fria.
Mormor och jag bestämde att vi skulle ge oss ut för att fiska abborre.
Mor och far stannade vid huset för att packa upp.

Stigen ner till sjön kantas av mossa, lingonris och höga tallar.
Vi satte oss i båten och mormor pekade ut positionen.
-Håll till vänster.
Jag rodde sakta ut båten från land samtidigt som mormor fick upp den ena abborren efter den andra. Ingen tvekan, en bra dag för fiskelycka.
Efter en liten stund hade vi nått vårt mål och även jag tog mitt spö.
Kastar i och redan efter några sekunder hade jag napp.
Kände ruset inom mig och arbetade försiktigt in linan.
Det visade sig att jag inte hade fått en abborre, utan en stor fet mört.
Mormor satt i fören, helt inne i sin egen fiskelycka.

Där satt jag, med en fisk i handen och vågande inte bryta nacken av den.
När jag var liten var det så enkelt att be om hjälp, men nu var jag vuxen och ville väl bevisa att jag kunde själv. Jag vet att det for hundra tankar genom mitt huvud och jag kände paniken i mörtens ögon.
-Gör det, gör det, ekade det inom mig.
Jag vände snabbt bort huvudet för att slippa se och bröt till. Knak. Det var över.
När jag vände tillbaka blicken, upptäckte jag att jag hade lyckats med det stora konststycket att bryta in kroken i mitt eget långfinger.
Där satt jag, med en död fisk i ena handen och en stor krok hängande från ett blödande finger.
Linan kändes som om den var instrasslad i hela mig.
-Jo, du mormor, sa jag lite försiktigt.
Hon vände sig mot mig och stirrade tyst.
Sen kom hennes enda kommentar.
-Dj-vla amatör.

Det såg nog ganska lustigt ut när vi rodde tillbaka in till land. Mormor satt sammanbiten och jag försökte att parera årorna så gott jag kunde med linan och draget hängande.
Sen blev det snabb promenad upp till huset.
Mor tvättade rent med lunchsnapsen, far fick fram en stor avbitartång och sen fick jag avrunda det hela med att sätta handen i såpabad.

Mormor var alltid rak och kunde blixtra till, men hon var aldrig långsint.
När vi senare samma kväll satt vid elden och njöt av middagen, kunde vi skratta åt det som hade hänt tidigare under dagen, samtidigt som vi planerade nästa dags fisketur.

Jag fick inget mer napp den resan, men det gjorde absolut ingenting.
Fiske är fortfarande en stor passion och mormor finns med mig i mina stilla stunder vid vattnet.
Sen har jag lärt mig mina begränsningar. Antingen får jag fiska utan krok eller så får jag se till att njuta av stillheten med någon som är duktigare på att bryta nackar.

Kärlek föder kärlek

Har haft besök av bästa väninnan under helgen.

Älskar dessa dagar.

De är då vi löser alla världsliga problem utan större bekymmer.

Denna helg gick det ännu lättare, kan bero på att hon strålade lite extra mycket.

Hon är nykär!

Så där ljuvligt kär, när det inte finns något tecken på rädsla, utan bara en kravlös kärlek.

Vi satt i bilen och sjöng,

-Är det så här när man är kär när man är liten, hur blir det då när man är kär när man är stor...

Vi kunde båda konstatera att det är samma pirrande känsla och att doften av geléhallon gör sig påmind. För kärlek doftar geléhallon.

Att vi satt i en bil och körde sju mil för att lägga ett brev i en brevlåda, störde inte alls.

Vi talar ofta om att våld föder våld.

Jag tycker att vi borde tala mer om att kärlek föder kärlek.

Det tas ofta för givet, inget man behöver prata om.

Det är lite genant rent av, varför då?

Min väninna berättade om förra helgen.

Hon och kärleken hade begett sig över till Danmark för en romantisk dag.

På tåget hem hade de svårt att sluta pussas.

I all hast missade de utropet för nästa station och blev osäkra på om de var framme.

Vänligt frågade de konduktören vart de var och till svar fick de en utskällning.

Inte bara från den kvinnliga konduktören utan även från en äldre passagerare.

-Om ni slutar upp med att pussas och kramas = "hångla", skulle ni ha höra vad vi säger.

En lång harang om hur ouppfostrade detta vuxna kärlekspar betett sig följde sedan.

Genant, javisst! Men för vem?

De kom iallafall av tåget på rätt station och fortsatte att pussas hela vägen hem.

Jag manifesterar för mer pussande i världen.

Vi pratar väldigt mycket med varandra när vi ses, men det ligger även en stor tjusning i att vi även kan sitta i en soffa och försvinna in i en varsin bok.
Sen pratar vi ännu mer, om böckerna. Denna helg har vi pratat om "Prins Annorlunda"

En bok som berört oss båda, även om vi har olika referensramar.

Ibland tar vi "tankepauser". Då är vi bara tysta.

Under våra långpromenader på förmiddagarna blev det en hel del tystnad.

Men det är för att vi låter våra hjärnor vila lite i nuet.

Det är bra.

Träning är en gemensam nämnare och vi pratar gärna om det.

V. tycker att dagens hopprep är av mycket sämre kvalitet

-Förr när vi hade plastrep, fick man en ett helt annat sving i bågen.

Jag frågande henne om hon inte trodde att det berodde på att man var lite smidigare som liten.

Vi log tysta mot varandra och kunde nog konstatera att det låg lite sanning i det.

Hopprepet ledde oss tillbaka i tankarna. Alla dessa lekar som vi sysselsatt vår tid med.

Gummibandet, rockringar och långrep, hur grymt duktiga vi hade varit på detta.

Alla dessa skolraster.

V. berättade att hennes snart 12 åriga son härom dagen hade berättat att de lekte "Zombies" på rasterna. Vi försökte föreställa oss hur han menat och hur det såg ut en vanlig tisdagsrast på skolan. Vi såg nog ut som två sämre D-skådisar när vi försökte leka leken själva.

Skrattande kunde vi åter konstatera att barn är nog lite smidigare.

Även de bästa dagarna måste gå mot ett slut.

Den där känslan att försöka fördröja allt så långt det är möjligt.

Kan vi dricka kaffet lite långsammare?

Jag kramade om min gelédoftande väninna och bad henne att köra försiktigt!

-Glöm inte att du har värdefull last i bilen!

Vi ses snart igen.

Kärlek föder kärlek...

Underbara dag

Vissa dagar känns bättre än andra, igår var en sådan dag.

Klev upp riktigt tidigt med duntäcket under armen.

Kröp ner i soffan och tände läslampan.

I dagarna har jag äntligen fått hem boken som jag väntat på.

Börjar med att granska dess omslag.

Bokens titel är "Prins Annorlunda" och på framsidan tittar en ung pojke med namnet Ludvig på mig. Jag undrar vad han funderar på?

Denna bok är skriven av Sören Olsson och Yvonne Bryngård-Olsson och handlar om deras resa tillsammans med sin son Ludvig.
Den 2 februari 1991 föddes Ludvig, ett efterlängtat litet underverk.
De hade fantiserat och förberett sig på hur deras nya liv som föräldrar skulle bli, men redan efter ett par veckor fick de ett besked som gjorde att inget skulle bli som de hade föreställt sig. Ludvig hade fötts med Downs syndrom och de stod nu inför en ny främmande resa.
"Prins Annorlunda" är en varm berättelse om en pojkes uppväxt. Den skildrar på ett naket och ärligt sätt alla de känslor som uppstår inför det okända.
Den förmedlar föräldrarnas kravlösa kärlek till sin lilla prins. Den beskriver även deras sorg och oro som de ställs inför.
Alla dess hoppfulla dagar som blandas med en känsla av maktlöshet.
Ludvig är en hjälte, en hjälte som kom till världen med en kromosom förmycket.

Jag får följa familjens resa. Vardagliga händelser som lockar till skratt, faktum som ställer allt på sin spets, besked som griper tag i livet och berör. Både Sören och Yvonne delar med sig av sina tankar och känslor på ett öppet sätt. Det finns inget utrymme för några omskrivningar av deras historia. Det känns både äkta och riktigt.

Boken gav mig både skratt, värme och tårar. En bok som berör.
Den får oss att reflektera och fundera på vår egen inställning till livet.
Är vi rustade för det oväntade?

"Prins Annorlunda" är en bok som jag vill rekommendera till alla.
Familjens resa pågår just nu och Prinsen fyller snart 18 år.
Ta del av den och berika dig.

Tack Sören, Yvonne och Ludvig!

Alla dessa dagar

Reflekterat över att människor i min omgivning ibland
lite suckande, en smula uppgivet kan titta på mig och säga
-Gud vad positiv du är hela tiden. Att du bara orkar.
Är det då jag ska svara -Förlåt, jag ber om ursäkt.
Det var inte alls min mening med att gå runt och vara glad.
Klumpigt av mig att inte visa lite mer hänsyn till att världen är inne i en lågkonjunktur...

Mitt liv är kanske inte optimalt just nu, men varje ny morgon är fortfarande unik.
Självklart har även jag bekymmer som påverkar mig och mina kära.
Vardagliga händelser som återspeglas i mitt humör och ibland väcker en rädsla inom mig.

I min omgivning finns det människor som jag stöter på med en inställning om att livet är en lång uppförsbacke.
-Typiskt, det händer alltid mig. Jag har alltid otur. Livet är en lång transportsträcka. Punkt.
Jag brukar ibland försöka att möta dessa kommentarer med att fråga om de reflekterat över sina val. Lever de ett självständigt liv?
Vet att dessa frågor både kan upplevas som svåra och ibland lite provocerande.

Min mor lärde mig redan som liten två viktiga saker;
1. Gör vad du vill i livet, så länge dina handlingar överensstämmer med ditt samvete och hjärta.
2. Stå för allt du säger och gör. Skäms aldrig för att du gör det rätta -bestäm vad det är för dig och håll fast vid det. Börja aldrig att jämföra ditt egetvärde med andra människor.

För mig har detta varit viktiga grundbultar i min utveckling som människa.
Händelser som andra upplevt som misslyckande eller misstag har jag försökt att vända till lärorika erfarenheter. Det är genom dessa händelser i livet som vi kan utvecklas.
Svåra möten och händelser i livet, som får oss att kunna reflektera och ibland omvärdera.

Jag har fyra underbara döttrar, varav en av dem inte har mått speciellt bra under många år.
När jag orkar bruka jag försöka omvandla kaoset till att känna en form av tacksamhet.
-Jag är glad för att ha haft förmånen att få uppleva en "strulig" tonåring.
Det är inget jag vill rekommendera i upplevelse till mina vänner, men jag vet även att alla dessa år har berikat mig som mor.
Tillgång till en erfarenhet som de flesta kanske bara kan läsa sig till.
Självklart är det svårt att se konstruktivt i smärtans ögonblick, men jag tror att det är viktigt att försöka distansera sig och inte välja att stanna kvar i sorgen.

Varje människa i livet är ett underverk.
Alla är vi hjältar på ett eller annat sätt. Vi behöver bara ta oss lite mer tid för reflektion.
Begå alla misstag du behöver för att få visdom.
Lär dig mer, skratta mer och gör det du verkligen vill göra.

Konjunkturen kommer att fortsätta sin resa,
de meningslösa krigen att finnas där.
Någon kommer att äga mer eller mindre.
Solen kommer att skuggas av mörka moln.

Men kom ihåg -Positiva vanor ger resultat!